Ända sedan besöket i Västerås har vi nog, både jag och Fanny gått med blandade känslor. Något vemodigt, mer eftertänksamt än första gången vi klev av tåget i Trondheim. Jag tror det är så det blir för oss då vi tänker på något som större än vad vi egentligen inte tycker att det är.
Förvirrande?

Mitt liv före februari och något år tillbaka har till största delen bestått av mina vänner. Mest för att jag alltid, tillsammans med familj, gett dem den största betydelsen i mitt liv. Den bästa kärlek man kan få är verkligen den man ger. Min trygghet ligger i den. Och trygghet, ja, det har vi nog kommit fram till är väldigt viktigt för två lite borttappade, framförallt förvirrade själar i Trondheim.
För om än jag kan säga att jag älskar Trondheim, och allt vad det har inneburit för mig. Så vill jag på något sätt försöka berätta för er, hur stor en sådan här grej är för två tjejer som egentligen är lite för kära i sin trygghet.
Alltså, det jag på ett något långrandigt sätt försöker säga är;
Egentligen, vi har dragit till Trondheim, stött på sköna lirare, fixat saker och mår så tillfredställande bra som jag inte vet när man gjorde sist.
Schysst grej, säger vi och rullar vidare.

Men sedan kommer dagen då man falnar in och inser vad man lämnat, fått, gett, gjort, sett, trott..ja, you name it. Tankar, sådana som snurrar runt och gör att du inte ser det du ser. Allting blir plötsligt fruktansvärt djupt.. På ett fint sätt.
Det kolliderar.
För egentligen tycker jag inte att det är en stor grej. Men för tillfället snurrar saker i huvudet runt i en storlek av mer diameter än fysiskt möjligt. Det får jag för mig handlar om vägarna som byggs som faktiskt inte fanns där innan.
Som vi sa, perspektiven är lite förändrande och lite fler såhär 3 månader efter.

och vet ni
att ibland tycker jag om att få göra saker stora
på ett fint sätt